måndag 15 juni 2009

Att våga kliva in i en annan människans liv

Att våga kliva in i en annan människas liv när du som minst vågar är det tillfället då du behövs dom mest.
Varför är det så att man ibland inte vågar hjälpa någon som man vet behöver ens hjälp?
Kan det vara så att vi är för rädda för att se verkligenheten och lösa en svår situation.

Hur ska man reagera som vän om någon i ens närhet har varit med om någon slags trauma.
Det sägs att man ska lämna sorgen ifred, att en del sörjer ensam.
Det tror jag inte på.
Hur ska man någonsin kunnabearbeta någonting som tynger en ensam.

Om man själv går igenom en trauma ser man inte någon i sin omgivning och man tror inte att någon bryr sig.
Man får ofta för sig att "man stör" om man lägger sin tyngd på någon annan.
Jag tycker det är helt oacceptabelt att låta en vän sörja ensam, vad personen än säger.

Alla har vi gått igenom saker som har varit jobbiga på ett eller annat sätt.
Vad är inte viktigare än en bekräftesle från en vän att man faktikst är älska.
Då orkar man och vågar kämpa vidare. Det är så jag känner i alla fall.

Det jag vill ha ut med detta inlägg är att det är viktigt att visa styrka och sken när en vän bara ser mörker.
Älska inte bara en människa med dina ord.
Älska den du älskar med ditt beteende.

Tack.

måndag 8 juni 2009

Vars går gränsen?

Vad är civilkurage och vad är att göra intrång på det privata?

Självklara fall som att ingripa när någon skadar en annan skulle nog alla säga var civilkurage, men är det inte att skada någon annan att tex inte ta på ditt lilla barn en mössa när det är -25 grader ute? Vars går gränsen?
Kan man säga till en förälder att man tycker dom gör fel mot sitt barn?

Personligen tycker jag att det är svårt, för vem är jag att "klaga" på någon annans föräldraskap? Men samtidigt känner jag ett ansvar gentemot barnet. Nu pratar jag givetvis om helt okända föräldrar på stan.

Det finns många saker som hamnar i gränslandet, det är det ingen tvekan om. Frågan är bara hur man ska förhålla sig. Jag tror att många TÄNKER att dom självklart skulle säga till, men när det verkligen gäller så tror jag att det är väldigt få som faktiskt gör det.

Någon som har någon tanke??