Att våga kliva in i en annan människans liv

Att våga kliva in i en annan människas liv när du som minst vågar är det tillfället då du behövs dom mest.
Varför är det så att man ibland inte vågar hjälpa någon som man vet behöver ens hjälp?
Kan det vara så att vi är för rädda för att se verkligenheten och lösa en svår situation.

Hur ska man reagera som vän om någon i ens närhet har varit med om någon slags trauma.
Det sägs att man ska lämna sorgen ifred, att en del sörjer ensam.
Det tror jag inte på.
Hur ska man någonsin kunnabearbeta någonting som tynger en ensam.

Om man själv går igenom en trauma ser man inte någon i sin omgivning och man tror inte att någon bryr sig.
Man får ofta för sig att "man stör" om man lägger sin tyngd på någon annan.
Jag tycker det är helt oacceptabelt att låta en vän sörja ensam, vad personen än säger.

Alla har vi gått igenom saker som har varit jobbiga på ett eller annat sätt.
Vad är inte viktigare än en bekräftesle från en vän att man faktikst är älska.
Då orkar man och vågar kämpa vidare. Det är så jag känner i alla fall.

Det jag vill ha ut med detta inlägg är att det är viktigt att visa styrka och sken när en vän bara ser mörker.
Älska inte bara en människa med dina ord.
Älska den du älskar med ditt beteende.

Tack.